Signalsidan

Om DCC är ett komplext protokoll med stora och komplexa paket, så är Motorolas desto enklare.

Ett Motorola-paket består av 18 bitar, punkt slut.  8 bitar används till adressen, 2 bitar är reserverade, och 8 bitar används för hastighet och riktning.
Det finns inte möjligheter att programmera dekodern via protokollet utan allt är ”statiskt”. I viss mån kan dekodern konfigureras med fysiska DIP-switchar.

Adressen är uppbygt av 4 st. ”dubbelbitar”, som kallas ”tritar”. En ”trit” får anta värdena 11 (etta), 00 (nolla) och 10 (tvåa), men INTE värdet 01.
Adressen har sin mest signifikanta ”trit” i de två minst signifikanta bitarna.
Adressen 34 består av tritföljden  1 0 2 1   (1*27 + 0*9 +2*3 + 1*1), och eftersom den dessutom läses baklänges blir det  1 2 0 1, eller bitmönstret  11 10 00 11

Med 4 ”tritar” finns det 81 möjliga värden, så adresserna går från 0 till 80. Adress 80 är broadcast. Trinärt blir den 2 2 2 2, bitmönstret 10 10 10 10

Efter de åtta bitarna (fyra tritarna) som utgör adressen, kommer två bitar som ska vara 11 eller 00

Därefter kommer 8 bitar som anger riktning och körsteg, alternativt av/på för 4 funktioner.
http://spazioinwind.libero.it/scorzoni/motorola.htm

Det går naturligtvis utmärkt att implementera DCC på en Motorola-processor (Freescale t.ex.)